När jag var tolv ville jag dö.

Kväll efter kväll satt jag i den beigea, noppriga soffan på nedervåningen i vårt nybyggda radhus och drog med kökskniven över handlederna. Över öronen hade jag tjocka hörlurar där Elton Johns låt ”Someone saved my life tonight” strömmade in i mina öron från vinylplattan bredvid. Det var alltid samma låt jag lyssnade på. Om och om igen.

Min mamma hade dött i cancer ett år tidigare och efter det hade jag sjunkit så djupt in i depression att jag inte kunde känna någon glädje eller se någon som helst framtid för mig själv. Jag kände mig som den ensammaste människan i hela världen.

Pappa och lillebror fanns i huset med mig, men det var som om vi var planeter som rörde sig i olika omloppsbanor. Vi kom inte i kontakt med varandra, varken fysiskt eller på något annat sätt. Mamma hade varit den som höll ihop oss och vi var vilsna utan henne.

Min tunna lilla kropp var så spänd att jag inte ens klarade av att skära de där djupa jacken i armen som jag trodde skulle få smärtan att avta. Vilken tur! För ur den här psykologiska smärtan skulle så småningom en styrka resa sig, tillsammans med förståelse och djup kärlek.

För mig tog det ganska många år att bli fri från de svåraste rädslorna och ångesten som mammas död triggade i mig. Eftersom min personliga process tog så lång tid, har jag än idag stor empati för dem som fortfarande lider i sitt inre. Men livet har också lett mig till lärdomar bortom lidandet. För när lidandet är läkt, finns det nya världar att upptäcka och växa i.

Med den här boken vill jag dela med mig av bitar från min historia för att bidra med hopp, förståelse och inspiration till din livsresa. Titeln ”Livsskolan” är tagen från en kurs som jag höll i flera år. En kurs som ständigt utvecklades tillsammans med dem som gick den. Min önskan är att den här boken kan fungera på liknande sätt för dig.

Hela mitt yrkesliv har jag arbetat med människor av alla slag. Jag har som samtalssjuksköterska arbetat med krishantering tillsammans med dem som är i kris. I mitt eget företag har jag som ICF Master Certifierad Coach, MCC, lett tusentals samtal med privatpersoner, småföretagare och ledare för att hjälpa dem att utvecklas och nå sina önskemål och drömmar.

Privat har jag fått uppleva fantastiska resor, känslosamma relationer och ett liv fyllt av aldrig sinande möjligheter att utvecklas och leva ännu mera fullt ut. Sedan jag var ung vuxen har jag älskat att lära av dem som kommit längre än mig på olika områden. Man skulle till och med kunna säga att jag har varit fullständigt nördig när det gäller personlig utveckling. Jag har lärt mig så mycket under så lång tid att jag inte alltid vet var allt jag lärt mig kommer ifrån. Det enda jag vet är att personlig utveckling hjälpt mig enormt och att det fortsätter att hjälpa mina klienter.

Det kommer glädja mig djupt om mina erfarenheter och reflektioner också ger dig något på din väg i livet. Den här boken är mitt sätt att ge vidare av det jag lärt mig.

Sati Bacchus

Stockholm, 31 juli 2020

Min berättelse – barn och ungdom

 Det var en gång en liten flicka med bruna ögon och svart, lockigt hår. Hon gillade allt som gjorde att kroppen rörde sig och hon var utomhus och lekte så mycket som möjligt. Flickan, som var fundersam av naturen, hade en mamma som kände in, stöttade och var en fast punkt att röra sig runt. Så hade det alltid varit och flickan hade ingen anledning att tro att det någonsin skulle vara på något annat sätt. Tills det plötsligt inte var så längre.

Efter att jag fötts i Sverige av min svenska mamma fick jag en fantastisk tidig barndom i sydamerikanska Guyana, pappas hemland, och på västindiska Barbados där vi bodde några år av min skoltid. Att leva i tropikerna är på många sätt ett paradis. Värmen, de exotiska frukterna, fukten och de starka söta och ibland ruttnande dofterna från människor och natur.

Jag kommer ihåg hur jag, när jag var riktigt liten, sprang rakt ut i havet och skrek av glädje så fort jag blev nedsläppt på en strand. Jag älskade lukten av vattnet, det vita skummet på ytan och hur det kändes mot min hud när det rullade över mig med mjuka eller svallande vågor. Mer än en gång höll jag på att drunkna, jag älskade vattnet med en så djup och fysisk intensitet att jag tror att jag ville förena mig med det.

Smaker minns jag också, mest från Barbados. Jag äter min mango, omogen och grön skuren i kuber med lite salt på. Den saltsyrliga smaken får det att dra ihop sig på tungan. Mammas fyllda brödfrukt som gratineras i ugnen med riven ost är stärkelse istället för potatis och ris.

Nya receptidéer får mamma att fritera i stekpannan och ger oss färska pommes frites på sötpotatis och tunt skuren plantain. På svenska heter det kokbanan men friterad eller stekt är den mycket godare.

På dagarna går jag och min bror i två olika skolor, min bror i en kommunal skola och jag i en privat skola där jag behöver ha skoluniform. Jag har en vit blus, ljusgrön tunika och en gul matväska i plast som mamma packar smörgåsar i varje dag.

På helgerna åker vi på utflykter som nästan alltid slutar på någon strand. Vad ska vi annars göra? Vi bor på en liten ö, två gånger tre mil, och bada är det alla gör. Jag älskar det!

Pappa jobbar på en revisionsbyrå och vi umgås med hans kollegor och deras familjer. Det är många vuxna och ännu fler barn. Det är inte så uppdelat. När barnen leker, kan de vuxna sitta på stranden, prata och dricka kokosnötsvatten och andra drinkar.

Jag minns inte mina svenska släktingar från mitt allra första år i Sverige, men jag lär känna dem igen när vi kommer hem efter tre års boende i tropiska Guyana och har med oss min utlandsfödda lillebror. Då är jag fyra år och som det första barnbarnet i en familj där min mamma är äldst av fyra barn finns det många att bli älskad av. Från mitt första år har jag en nära relation med både mamma och mormor och jag blir bortskämd av alla i familjen. Jag sågs som lite exotisk eftersom mamma hade importerat en Nat King Cole-liknande man från London där hon varit au pair i några år. Pappa gjorde sitt bästa men hade ibland svårt att nå fram med den stapplande svenska han lärt sig, men så fort han fyrade av ett bländvitt leende i sitt mörkhyade ansikte gjorde han succé bland släkten. Så småningom blev också hans svenska bättre.

Trots all den här kärleken, var jag väldigt blyg som barn. Helst ville jag inte umgås med dem som vi inte kände och jag hade inget emot att leka och roa mig själv. Pappa kunde vara både brysk och högljudd och då retirerade jag till tryggheten hos mamma eller mormor. Min känslighet när det gällde för mycket stimuli eller sociala sammanhang uppfattade mamma intuitivt eller så kände hon igen sig. Min upplevelse var i alla fall att jag var trygg och omhändertagen. När jag ser på mig själv på foton bredvid mamma, ser jag för det mesta avslappnad och glad ut.

Mamma fick mig att känna att jag var helt okej som jag var. Jag fick vara som jag var och göra vad jag behövde. Jag kände mig alltid uppskattad och förstådd av henne vilket inte alltid var fallet med pappa, men eftersom mina föräldrar hade en klassisk familjeindelning där pappa stod för försörjningen och mamma var hemma med barnen, var det sällan jag hade anledning att konfronteras med honom. De gånger jag gjorde det satte dock sina spår, så den närhet jag hade med mamma etablerades aldrig på samma vis med min pappa.

Känsligheten i mitt inre besökte mig även på nätterna när jag ofta drömde mardrömmar, så verklighetstrogna att jag vaknade och grät. Då fick jag krypa ner bredvid mamma och somna om med hennes värme intill mig. Om jag blev ledsen eller orolig gick jag ut i naturen. Så länge vi bodde i tropikerna var det bara att gå utanför huset. I Sverige satte jag mig på marken i mossan, inuti ett buskage eller uppe på en stor sten, vare sig det var varmt eller kallt. På somrarna var vi i sommarstugan med kilometervis av strövområden runtomkring oss, ända ner till havet.

Utomhus kunde jag alltid vara mig själv och när jag suttit tillräckligt länge, lyssnat på suset i löven och känt dofterna omkring mig, hade naturen vaggat mig i sin frid och jag kunde gå hem igen. Utan att ha fått någon religiös skolning kallade jag min tid i naturen för att vara med Gud.

Den känslan bar jag med mig när jag som åttaåring lämnade Sverige tillsammans med min familj och flyttade till Barbados. Att gå längs strandbrynet eller att ligga i havet med snorkel och cyklop, solen på ryggen och blicken ner på de små färgrika fiskarna, gav mig samma känsla som i skogen i Sverige – att vara med något allsmäktigt. Till och med den övergivna fruktträdgården på ödetomten bredvid vårt hus fungerade som substitut, de dagar vi inte kom oss ner till någon strand.

Drygt ett år fick vi bo i paradiset innan katastrofen kom. Mamma prenumererade på en svensk månadstidning och läste i den att förhårdnader i bröstet kunde vara cancer. Eftersom hon haft knölar sedan hon var tonåring, tänkte hon att hon skulle gå och undersöka dem. Problemet var bara att sjukvården på Barbados 1973 inte var så avancerad och att nålen som de använde för att ta en biopsi från en av knölarna med gjorde att tillväxten började sprida sig snabbare.

För mig blev mammas sjukdom känd genom att någon okänd plockade upp mig och min bror från skolan. Pappa var iväg på en affärsresa och mamma hade väl inte trott att hon skulle hamna på sjukhus av att kolla knölarna, men från klinikens sida ville de inte släppa hem henne när cancern väl var konstaterad.

Några veckor senare fick vi hem en försvagad mamma. De hade opererat bort vänster bröst såväl som alla lymfkörtlar under armen på samma sida. Vi fick hjälpa henne med allting. Vår mamma som brukade vara så kapabel och effektiv. Nu kunde hon inte duscha och knappt klä på sig själv. Jag tror hon kände på sig att det inte skulle gå så bra, för ganska snart började jag höra henne säga till pappa att hon ville att vi skulle åka hem till Sverige.

Pappa var tveksam men gav med sig till slut. Fyra månader efter operationen var vi åter hoppackade och redo att göra den långa resan till Sverige.

Direkt när vi kommer tillbaka läggs mamma in på sjukhus. Jag börjar femman i en svensk skola och ett år av hoppfulla behandlingar varvat med lika många försämringar börjar. Snälla sköterskor byts ut och mamma köper ungdomstidningar till mig i ett försök att förbereda mig på att bli en ung vuxen. Mot slutet av året är mamma så dålig att jag tar till att be till Gud för mamma. Min bön är ärligt menad och jag är förvissad om att det högre jag tror på kommer höra bönen.

Trots att behandlingarna inte går åt rätt håll köper pappa ett nybyggt radhus i ett nyetablerat område i närheten. Vi flyttar in och jag får avsluta femman i en annan skola. Den vackra försommardagen när jag kommer hem från skolavslutningen lägger pappa fram en tidningssida på bordet och går in på sitt rum och stänger dörren. Jag ser mammas namn på en dödsannons och blir förvirrad. Hur kan hennes namn vara i tidningen när hon ligger på sjukhus?

Lite senare får jag veta att hon dog två dagar innan, pappa har bara väntat med att berätta det för oss barn. Det känns som om allt kollapsar runtomkring mig. Jag kan inte lita på min pappa och jag kan heller inte lita på Gud. Eller är det jag som dödat mamma genom att be som jag gjorde? I min förvirring gör mitt sinne något som jag inte förstår förrän många år senare – det förtränger att jag någonsin trott och litat på en högre makt!

 Efter begravningen säljer pappa vårt älskade sommarhus och vi åker för att packa ihop våra saker. En av de sista nätterna vi sover där drömmer jag en fruktansvärd mardröm som ger så mycket ångest att jag knappt vågar somna de följande kvällarna. Det här är början av den ensammaste och hemskaste perioden i mitt liv.

Åren som följer sjunker jag djupare och djupare in i depression. När jag är i tolvårsåldern går jag i en ny skola igen, min klassföreståndare är alkoholiserad och det finns ingen som vakar över mig. På dagarna försöker jag hålla skenet uppe men på nätterna börjar en ny typ av upplevelse att besvära mig. Jag kan inte röra en millimeter av kroppen. Natt efter natt vaknar jag och ligger stel av skräck och ångest. Terroriserad av förlamningstillståndet tillbringar jag timmar varje natt, antingen med mardrömmar eller i det som jag senare lär mig kallas sömnparalys.

Stämningen i huset är tryckande. Pappa är nästan aldrig hemma, min lillebror söker kontakt med mig men det blir bara bråk mellan oss. Jag är så deprimerad att jag börjar tänka på döden som en utväg, för jag förstår inte hur det här ska kunna leda till något slags liv för mig.

Många gånger tar jag en kökskniv och rispar den över handlederna, men jag skär aldrig hål på huden. Jag är lika rädd för att göra mig själv illa som för vad som kan hända om jag skär. Det blir som ett mentalt skruvstäd. Förtvivlan håller mig fast i ett tillstånd där jag varken vågar gå mot döden eller veta vad jag ska göra för att ta mig ur handlingsförlamningen. Ingen runtomkring ser mig.

Det enda som fungerar för att lindra smärtan är att läsa. Jag läser ut alla böcker på bibliotekets barn- och ungdomsavdelning och avancerar sedan till de övriga. Den första vuxenboken jag läser är om en kvinna med multipel personlighet. Det fascinerar mig att läsa om hennes förbättring och de psykologiska slutsatser som författaren drar. Ett intresse har vaknat – psykologi och hur vårt inre fungerar.

Jag börjar, genom läsandet, förstå saker om mig själv och mina egna känslor. Jag börjar uppfatta mina inre impulser och att jag så ofta känner mig rädd och osäker. Efter mammas död är jag rädd för det mesta, jag isolerar mig och vågar inte göra någonting. Inte ens svara i telefonen.

En dag sitter jag i köket när telefonen ringer. Jag brukar inte svara för att jag tycker det är obehagligt. Nu väcks för första gången en tanke kring vad det är som jag är så rädd för. När den svarta bakelitluren fortsätter att ringa fattar jag ett beslut. Jag bestämmer mig för att gå emot rädslan, oavsett vad som verkar orsaka den. Beslutet tas på en sekund och det känns som om något skiftar inuti. Med bultande hjärta sträcker jag fram armen, lyfter på luren och svarar.

Med en rädsla övervunnen blir jag lite modigare och börjar rymma hemifrån. Till en början smiter jag bara hemifrån några timmar på kvällen, driver omkring i centrum eller tar tunnelbanan in till stan. Eftersom pappa inte verkar sakna mig, eskalerar rymningarna så att jag ibland är borta över natten. Jag börjar röka och dricka tillsammans med gänget i förorten och jag tycker om befrielsen som berusningen ger mig.

Mer och mer undviker jag huset där jag bor med min bror och pappa tills plötsligt en morgon då min klassföreståndare bromsar in med bilen utanför gården där jag sovit under natten. Med sina egna små barn i baksätet har hon kommit för att rädda mig. Snart blir även skolkuratorn och PBU (numera BUP) involverade. Men trots att de alla är professionella är det ingen som uppmärksammar min sorg och att jag, under min nu lite kaxigare yta, mår så dåligt att jag vill dö.

Ännu ett år följer av samtal, rymmande och kontakter med BUP och socialtjänsten. Pappa och jag utkämpar ett ställningskrig som ibland blir så handgripligt att grannarna knackar på men ingen kommer till min undsättning. Tills plötsligt en dag.

Jag får aldrig veta vad det är som gör att socialtjänsten oförmodat får för sig att tvångsomhänderta mig. En morgon när jag är fjorton ringer en av mina handläggare och säger att jag ska packa en väska. När hon sätter mig i en taxi säger hon att jag ska få flytta till ett ungdomshem. Jag vänder mig inte om när vi åker hemifrån och den tydligaste känslan är lättnad.

När jag kommer till ungdomshemmet väger jag inte mer än fyrtio kilogram. Jag är avmagrad och djupt deprimerad. Kokerskan Happis är med när jag skrivs in och när föreståndaren och kvinnan från socialtjänsten börjar prata om hur jag ska ta mig till och från skolan harklar hon sig och säger, på sjungande finlandssvensk dialekt:

– Den här flickan ska int’ gå någonstans. Hon är allde’s för blek och mager. Hon ska stanna hos mig tills hon fått färg på kinderna och hull på kroppen!

De andra har inget att säga, jag får följa henne till köket där hon – utan att fråga vad jag vill – ställer fram smörgåsar, varm choklad och hembakta bullar. Sedan fångar hon min uppmärksamhet med berättelser från Finland. Utan att jag märkt det har jag länsat bordet. Då säger hon att hon ska laga lunch!

Happis har också ett finger med i spelet till att jag får träffa min svenska släkt igen. Hos mormor och min morbrors familj känner jag mig välkommen och omhändertagen, vilket gör att jag inte längre känner mig så ensam.

Det är en tid av återhämtning på långt fler plan än det fysiska. Jag minns de första veckorna på ungdomshemmet som en semester från verkligheten. Trots mina protester säger Happis ändå till slut att det är dags för mig att gå tillbaka till skolan.

Mellan åren då jag är fjorton till sjutton blir det två ungdomshem och två fosterhem av olika orsaker och anledningar. Alla gör mig faktiskt gott, även om det också är jobbigt emellanåt. Jag knyter sociala kontakter och jag slipper ensamheten och ångesten i hemmet med pappa. Väldigt långsamt och utan någon medicinsk övervakning börjar jag komma ur depressionen, men mardrömmarna och sömnparalysen fortsätter att störa min sömn långt upp i trettioårsåldern.

När jag är sjutton kommer jag med i ett program för utbytesstudenter och får tillbringa mitt sista år som omyndig hos en ung familj i amerikanska sydstaterna. Det är ett lugnt år med mycket musik och konstupplevelser. När jag kommer hem igen har jag fyllt arton med allt vad det innebär.

Friheten i att äntligen vara vuxen firar jag genom både arbete och festande. Jag har, direkt när jag kommit hem från USA, hamnat i ett gäng som är betydligt äldre än jag är och genom dem upptäcker jag stadens nattliv. Det går ganska vilt till i några år, sedan kommer jag in på en konstskola och faller för en annan konstnärsaspirerande medstudent. Vi målar, älskar och lever tillsammans och planerar en målarsommar vid Portugals kust.

Men det går inte riktigt som någon av oss planerat …